Imorgon flyttar ju Lucy, på ett sätt känns det lite vemodigt, men samtidigt väldigt skönt. Jag kommer kunna stänga min sovrumsdörr utan att det står en mistlur utanför den, ingen som välter saker i tid och otid, ingen som skriker om att hon vill gå ut och sen när jag går ut med henne så hänger hon i min tröja för att det är skitläskigt att gå ner. Men samtidigt känns det lite vemodigt, som när hon kommer och lägger sig bredvid mig (eller snarare på mig) i sängen och bara är sådär mysig. Men jag är ingen kattmänniska, i alla fall ingen som ska ha innekatt, ska det bli något djur i mitt liv så blir det en hund i framtiden, och så är det bara!