Kerstin Thorvall
Plockade upp Kerstin Thorvalls bok När man skjuter arbetare tidigare idag, och jag blev helt kär i de två första sidorna, och givmild som jag är så delar jag med mig av min nya förälskelse. (Detta betydr ju dock inte att ni ska skita i att gå ut och köpa boken, gör det, och läs den, se det som en order!)
"Och hur skulle du vilja ha det då?" frågade psykologen.
"Jag skulle vilja vara en äldre, något alkoholiserad kvinnlig författare på 1920-talet. Engelskspråkig. Jag skulle ha några rejäla säljframgångar bakom mig, vara ogift eller frånskild och utan barn. Jag skulle bo på hotell, inte då och då, utan permanent. Jag skulle ha hörnsviten ut mot havet tre trappor upp, sovrum och arbetsrum. Stort badrum. Badkar med lejonfötter och room service dygnet runt. Jag skulle bo på detta hotell år efter år, bli allt mer krävande och egocentrisk, röka turkiska cigaretter och bära turban. Mager och härjad, depressiv, men kvick och överdådig efter några glas. När de blev två för många skulle jag få hjälp att hitta till mitt rum. En kvinnlig anställd skulle klä av mig och se till att jag kom ner mellan rena lakan.
Jag skulle vara nyckfull och besvärlig men oavbrutet respekterad, ja, nästan älskad. Min förläggare skulle då och då göra angelägna besök och jag skulle varje gång antyda att jag nu kommit igång på allvar och han skulle säga, att säg bara till om du vill ha mer förskott.
Suverän i min självvalda ensamhet, ekonomiskt oberoende och med betald vänlighet skulle jag vara totalt fri. Inte bara rent praktiskt, utan också socialt, moraliskt och emotionellt.
Ingen som stod mig så nära att jag behövde ha ont samvete. Jag längtade efter ingen. Ville jag ha sällskap fanns de anonyma människorna i hotellets bar. Fick jag plötslig lust efter någon att ha i sängen, fanns där unga vackra män att köpa för en natt.
Jag skulle vara både ung och gammal, överklass och underklass, sprungen ur enkla förhållanden, nu rik och berömd. Varken fågel eller fisk, människa eller omänniska, på andra sidan om passionernas tyranni. Ett kuvösliv i angenäm miljö och obegränsad tid till tårar och arbete. Blev jag sjuk skulle man ringa efter en läkare. Det skulle bäras upp brickor. Blev jag sämre kom en sköterska för att ta hand om mig.
När det oundvikliga slutet närmade sig skulle de kalla på präst. Rökelse skulle ta bort lukten av gammal sjuk kvinna.
Vid begravningen skulle personalen mangrant samlas kring min kista och gråta otröstligt.
Jag är alltså ofödd, urgammal, barnlös och utan familj. Ingen gör anspråk på mig. Ingen väntar sig något av mig. Jag gör ingen besviken och är inte skyldig någon något. Utom min förläggare och han har råd. (I visionen har han det, det passar in i bilden. I verkligheten är han död och förlaget fäster inga större ekonomiska förväntningar vid mitt namn.)"
"Och", säger psykologen och tittar i smyg på klockan för tiden är slut, "vad är det då för bok du skulle skriva i hörnsviten på detta hotell med havsutsikt och room service dygnet om?"
"Jag skulle skriva om klassamhället. Bödlarna och offret. Rätten att skjuta arbetare."
Kommentarer
Postat av: HANNA
japp, hihi! :} ska bli grymt kul.
Trackback
