Har suttit med dubbla föreläsningar/seminarium (nån blandning av båda) på universitetet idag med feministisk analys av film, jag älskar't! Var inte sådär jättepepp i början, men det kan ha berott på min trötthet, för sedan började det verkligen fastna i mig. Varför är människor så rädda för att kalla sig feminister? Varför ska människor hävda att det enbart handlar om manshat? Jag hatar inte män, absolut inte, och det är inte alls vad jag anser att feminism handlar om. Visst får jag ibland utbrott på män som beter sig illa och i mitt raseri börjar jag dra alla män över en kam, men jag är medveten om det och jag inser att det är felaktiga slutsatser, men jag har också hört att det är mänskligt att fela. Det man ska göra är att se bakom människan och se till det samhälle som har format människan. Samhället som formar män till att se kvinnor som objekt som de kan förklara för att "du kanske inte alls är intresserad av att ligga med mig, men du borde göra det ändå för jag hävdar bestämt att jag kan tillfredställa dig som ingen annan karl klarar av" och som formar kvinnor till att bli passiva och beroende. Jag tror inte på att man som kvinna föds underlägsen mannen, jag tror att man formas till det, och vi kan bryta den synen. Men om vi ska kunna göra det måste vi bryta bilden av feminister som manshatare och istället se feminismen som någonting som vill arbeta för att göra kvinnor och män jämställda. Det handlar inte om en hämndaktion från kvinnornas sida, det handlar om allas lika värde.