Sedan igår kväll har jag umgåtts med Herr Gnäll. Herr Gnäll gnyr och ylar och försöker förklara för mig att det är hemskt synd om honom då han inte får springa tillbaka till löptiken som jag, som den fruktansvärt elaka människa jag är, separerat honom ifrån. Eller så ägnar sig Herr Gnäll åt att förklara för mig att jag inte får lämna honom ensam, för går jag på toaletten ställer han sig helt sonika utanför dörren och ylar. Det har gått så långt att jag i morses vaknade strax efter klockan sex av att det var tyst i lägenheten då Herr Gnäll faktiskt hade somnat bredvid mig i sängen. Jag har testat olika sätt att få honom att tystna, igår tänkte jag att jag skulle placera mig i badet med en god bok, och ja, jag placerade mig i badet med en bok, sen om det blev så mycket läsning av det vet jag inte. Fick öppna dörren för att slippa ylandet, men då sprang Herr Gnäll istället in och ut ur badrummet under ett konstant gnyende. Försökte mig på att läsa högt för Herr Gnäll, men han verkar inte uppskatta litteratur något nämnvärt. Däremot tystnade han inatt då jag satt i pensionärskuvösen med en cigg i handen och om och om igen sjöng studentsången för honom. Undrar vad det säger om min sångröst egentligen... Men nu har jag lämnat av Herr Gnäll hos kombon ett par timmar och placerat mig själv på universitetsbiblioteket och förundras över tystnaden.